Fyndkavalkad!

Fältarbetet är nu slut och projektet Ekeby går in i en ny fas. Men det är inget att hänga läpp för, det kommer såklart komma fler uppdateringar i takt med att vi går igenom materialet och får tillbaka analysresultat. Självklart kommer vi att uppdatera er här på bloggen men vi tipsar även om att följa oss på Facebook, där vi heter Arkeologgruppen Örebro, och på Instagram, där heter vi bara Arkeologgruppen.

Men nu ska vi fira fältarbetets slut genom att ta en titt på några av de fynd som påträffats under utgrävningen!

En pärla som hittades i skärvstenshögen.

Vi börjar i skärvstenshögen. Som flera av er säkert redan vet så hittades både keramik och brända ben runt om bland stenarna. Men det kanske sötaste fyndet är en liten pärla. Den är faktiskt gjord av lera men frågan är om den överhuvudtaget har använts eftersom att hålet inte går hela vägen igenom. Har den hamnat i skärvstenshögen för att den ”följt med skräpet” eller har den placerats i där av en särskild anledning?

Keramik!

En röd tråd genom den här undersökningen har varit bristen på vardagsföremål, särskilt keramik. Tråkigt nog är det även ett återkommande problem i Närke som faktiskt är känt för att vara ett ganska fyndfattigt län. Vad detta beror på vet man inte riktigt men det har spekulerats i om de tidiga närkingarna har haft en annan materiell kultur med redskap av förgängliga material, exempelvis trä, eller om man helt enkelt har varit duktig på att ta vara på sina saker även efter att de uttjänat sitt syfte.

Det blev därför extra kul de få gånger keramiken tittade fram. Ovan ser ni ett av de mer pedagogiska exemplaren. Det är en bit av botten av ett kärl och hittades i ett stolphål i slänten ner mot kyrkan. Keramiken är av typen äldre svartgods som användes under 800/900-tal fram till 1200-talet, alltså vikingatid och tidig medeltid. Magringen, de små bitarna av sten som tydligt syns i brottytan, är ganska grov och skiljer sig markant från den tunnare keramiken som ersätter svartgodset. Det äldre svartgodset är ringlat och tummat, ibland har man även använt en kavalett, alltså en enklare form av drejskiva, för att få till en fin form och en slät yta. När man istället börjar dreja keramiken minskar också kornstorleken i magringen, den stackars keramikern var rädd om sina händer!

En av vävtyngderna som hittades 2019.

Det här är egentligen ett fynd från i höstas men den är så fin att den förtjänar att visas upp igen. Detta är en vävtyngd, alltså ett redskap för att sträcka ut varpen i en stående vävstol. Vävtyngden låg i en grop tillsammans med flera trasiga tyngder, många av dem var likt den här helt svartbrända. Var det en misslyckad omgång tyngder som kasserats?

Flera av fragmenten var dekorerade med stämplade kors, hittills har vi bara tittat på Birka-materialet som parallell men det finns säkert flera. I Birka hittades vävtyngder med stämplade kors i Svarta jorden.

Ett ben från avfallsgropen.
Som använts som skridsko!

Fina fynd tittar alltid fram sista dagen, det är en gammal arkeologitradition. Så även i Ekeby. Precis innan lunch den allra sista fältdagen grävde vi en grop fylld av slaktrester. Ben från större djur såsom nöt, får/get och svin låg blandade med små fina ben av fågel, fisk och något som vi tror kan vara en kattklo. Men ett av benen stack ut i och med att det var bearbetat av människohand. På benet fanns tydliga slaktspår men det är inte som en middag som det här benet har fått sin största uppskattning. Det är nämligen en islägg, en sorts forntida skridsko!

Isläggar förekommer i en ganska stor mängd i det arkeologiska materialet från Birka och Sigtuna och man vet idag därför ganska mycket om hur de användes. Tekniken för att ta sig fram över isen skiljer sig från vad vi är vana vid idag. Med isläggar kan man inte ta några skär utan man tog sig fram med hjälp av en stav eller en pik. Intressant nog är de flesta isläggar väldigt små, motsvarande skostorlek 31-35. Den vetskapen, tillsammans med det faktum att isläggar är ett ganska dåligt transportmedel, gör att man ganska säkert kan säga att man åkte för nöjets skull och att det framför allt var barn som åkte.

Frågan om snörning har också varit omdiskuterad. Det går faktiskt att åka helt utan remmar, det har till och med varit vanligt, men flertalet isläggar har hål för att fästa läderband. Ibland har remmarna använts för att hänga upp och hålla ihop isläggarna. I andra fall har de fungerat som säkerhetslina för att isläggen inte ska fara all världens väg över isen om man faller omkull. Förvånande nog är de minsta isläggarna ofta utan fästen för snören. Rent logiskt vill man kanske tänka sig att de minsta barnen behövt knyta fast isläggarna ordentligt för att lära sig åka men det är faktiskt tvärtom. Man börjar med att kliva på isläggen utan minsta knop och ju äldre och mer erfaren man blev desto mer möda lade man ner på sin islägg. De äldsta barnen använde ben från häst eller ko som omsorgsfullt bearbetats för bästa glid. Man kan till och med se att de mindre isläggarna har väldigt lite slitage, något som man tolkar som att de inte använts särskilt flitigt utan det är framför allt när barnen blir större som de börjar åka på riktigt. Det finns nog en och annan förälder där ute som känner igen sig i känslan att behöva köpa nya skor flera gånger om för att ungens fötter växer som ogräs. Kanske resonerade man också så under forntiden?

Isläggen från gropen i Ekeby gjord av ett mellanfotsben av häst. Modellen är lite större än genomsnittet, 25,4 centimeter, vilket motsvarar en skostorlek på 39/40. I Sigtuna, där isläggar av häst är vanligare än i Birka, är ungefär en fjärdedel av isläggarna över 24 centimeter långa. Isläggar av den storleken passar en vuxen, möjligtvis en tonåring. Kanske har hela familjen farit fram över Kvismarens is för ungefär 1000 år sedan?  

Vill du veta mer om isläggar från Birka och Sigtuna? Då tipsar vi om en artikel av Rune Edberg och Johnny Karlsson som finns att ladda ner här.

Ett viktlod, ungefär lika stor som en spelkula.

Det kanske finaste fyndet sparar vi till sist. Det här är ett viktlod och vi har faktiskt hela fyra stycken i olika storlekar. Vikter av den här typen används för hantverk, framför allt i arbete med ädelmetaller, men också inom handeln. På den här tiden är det kanske vanligast att byta saker med varandra men man betalar ibland med exempelvis glaspärlor eller silvermynt. Mynt användes inte riktigt som vi är vana vid idag, där femkronan är värd just fem kronor och ingenting annat. Istället var det vikten i silver som gav myntet sitt värde. Man använde sig av en våg med två vågskålar där vikten placerades i ena vågskålen och betalningsmedlet i den andra. På så sätt visste man precis hur mycket silver man skulle betala. Vi har många spår av produktion och hantverk på Källarbacken, bland annat textilhantverk och metallhantverk. Har dessa varor sålts vidare och bytts mot andra ting?

Trevlig vecka önskar vi på Arkeologgruppen!

När rannsakningen kom till socknen

I Sverige har vi en av de allra äldsta fornminneslagarna i Europa. Redan år 1630 utnämns vår förste Riksantikvarie, Johannes Bureus. Det är Bureus elev, kung Gustav II Adolf, som genom sin lärare fått upp intresset för forntida ting och Bureus får därför i uppdrag av kungen att kartlägga och samla in forntida minnen. År 1666 undertecknas Placat och Påbudh, Om Gamble Monumenter och Antiquiteter, som blir fröet till våra dagars Kulturmiljölag. Året därpå instiftas Antikvitetskollegiet som fram till 1693 sammanställer kända fornlämningar och forntida minnen i riket. Insamlandet, eller rannsakningarna, sköttes av prästerna som fick i uppgift att nedteckna äldre tiders lämningar i respektive socken.

År 1688 kommer rannsakningen till Ekeby socken och resultatet är minst sagt kortfattat:

”Vthi Ekeby församblingh finnas inge Antiquiteter hwarcken i kiörkian eller vthi på marckenne”.

Det är Pastor Ericus Lennæus som skriver in till Antikvitetskollegiet den 10 augusti 1688. Om vår käre pastor var omotiverad att göra sin hemläxa låter vi vara osagt men faktum är att han knappt behövde lämna kyrkan för att finna närmaste fornlämning. Ungefär 200 meter norr om Ekeby kyrka ligger ett gravfält från den senare delen av järnåldern. Det kallas idag lite torrt för L1981:1451. Gravfältet består av 30 gravar varav 4 är gravhögar som syns väl i terrängen. 25 av gravarna är runda stensättningar, alltså stenfyllda cirklar lagda på marken. Stensättningarna är idag lite svårare att se, spanar man noga kan man ana små välvda kullar i gräset. Den sista lämningen är en så kallad treudd, en stensättning med tre hörn och ofta konkava sidor.

Gravfältet kallas för Odenslund och är ett ganska typiskt järnåldersgravfält. Under senare delen av järnåldern blir det allt vanligare att bygga högar på gravfälten. Vissa vill naturligtvis visa sin makt och status genom att bygga stora pampiga gravhögar men de fyller också en helt annan funktion. Vi måste komma ihåg att järnålderns samhällen, i den här delen av världen, inte använder sig av ett skriftspråk på det sättet som vi är vana vid idag. Minnen, berättelser och släktskap måste därför bevaras via muntliga traditioner för att inte glömmas bort. Att begrava sina döda på gravfält med synliga gravhögar blir därför ett sätt att visa att släkten har äganderätt till marken. Gravfältet blir med tiden nästan som ett juridiskt dokument som visar att familjen har funnits här i generationer och därmed har rätten på sin sida. Under vikingatiden har även runstenarna delvis den här funktionen. Ofta figurerar flera namn i inskrifterna och det är inte ovanligt att man även redogör för olika släktskap.

Gravfältet intill Ekeby kyrka är en av anledningarna till att vi är här och undersöker platsen. Människorna som begravts här har ju bott och levt någonstans. Exakt var visste man inte innan vi påbörjade den allra första undersökningen år 2017. Idag vet vi desto mer och det är inte omöjligt att tänka sig att de människor som ligger begravda uppe på gravfältet är samma människor som bott i de hus som vi nu har grävt fram.

En av gravhögarna på gravfältet.

”Jag tror vi har ett hus”

Drönarbild av hus 16. Stolphål och (förmodade) väggar markerade i vitt. Norr är uppåt i bild.

I tisdags förra veckan banade vi av matjorden från den sista ytan som ska undersökas. Både norr och söder om det här området fanns äldre matjordslager av grå lerjord som visade på både förhistorisk och historisk odling. Söderut ligger matlagningsområdet med skärvstensflaket och i norr finns en relativt tom yta som ingick i höstens undersökning. Det fanns alltså inga större förväntningar på att det skulle dyka upp något spännande. Tills Nina ropade ”Jag tror vi har ett hus!”.

Och ja, ett hus hade vi allt. Ett riktigt skolboksexempel till hus till och med. Räknar vi in de byggnader som framkom i höstas blir detta hus nummer 16 i ordningen.

Huset är 26×7 meter stort och ett så kallat hybridhus där det inre rummet är treskeppigt och de två yttre rummen tvåskeppiga. Med andra ord har det inre rummet två rader av väggstolpar och två inre rader av takstolpar medan de båda yttre rummen bara har en inre rad av takbärande stolpar. Till skillnad från det hus som hittades intill skärvstenshögen så har även väggstolparna hjälpt till att bära takets vikt vilket syns på de kraftiga och stenskodda stolphålen. Möjligtvis har huset haft en skiftesverkskonstruktion, alltså väggar av liggande träplankor. Hus av den här typen dateras vanligtvis till sen vikingatid-tidig medeltid.

De tre rummen är väldigt olika i sin konstruktion. Det västra (till vänster i bild) har tätt ställda stolpar medan det östra (till höger i bild) endast verkar ha en stolpe som inte ingår i en väggkonstruktion. Arbetshypotesen är att det västra rummet använts för att stalla djur, det östra rummet har varit förvaringsdel och så har man bott i det inre rummet.

Undersökningen av husen påbörjades i fredags och fortlöper under veckan.

Skärvstenshögen!

Naturligtvis kan vi inte låta bli att slänga in den senaste drönarbilden av skärvstenshögen. Sigrid, Ola och Tobias har under veckan börjat rensa de tårtbitar som hittills lämnats orörda för att få fram skärvstenshögen i sin helhet. Fortsättning följer!

Skärvsten och skärvstenshögar

Det finns en sak som upptar en stor del av tankeverksamheten här i Ekeby – skärvsten! Tobias, Sigrid och Ola har kämpat på i skärvstenshögen och nu kan vi tydligt se att den faktiskt innehåller konstruktioner. Frågan är bara om stenarna bildar cirklar eller kanske en spiral?

Drönarfoto av skärvstenshögen.

Men vi ska börja med att backa bandet. För vad är egentligen skärvsten? Och varför läggs den på hög?

Skärvsten är sten som blivit upphettad och spruckit, bokstavligt talat i skärvor. Ibland talar man även om skörbränd sten vilket är en sten som istället för att spricka blir porös och smulig. Olika stenmaterial reagerar olika på kraftig värme och ofta ser man både skärvig och skörbränd sten tillsammans.

Skärvsten är ett vanligt restavfall från boplatser. Upphettade stenar används i flera syften, bland annat matlagning, ölbryggning och hantverk. Skärvsten förekommer i flera typer av arkeologiska lämningar, till exempel i högar, flak, kokgropar och härdar. I regel kan mängden skärvsten också tala om för oss om en plats har brukats under väldigt kort tid, eller väldigt lång tid.

Stencirklar eller spiral?

Skärvstenshögar är vanligast förekommande mellan äldre bronsålder och äldre järnålder, alltså mellan 1700 f.kr och 500 e.kr, men vissa är även daterade till sen stenålder och ett fåtal är så sena som vikingatid. Att arrangera skärvsten på det här sättet, i högar eller flak, är ett bruk vi känt till väldigt länge men arkeologerna har inte varit helt ense om varför. Tolkningarna har varierat, från rent funktionella där skärvstenen bara ses som en restprodukt, till mer rituella där skärvstenen har en särskild ställning och ska behandlas därefter. Idag är de flesta överens om att skärvstenshögarna är långt mer komplexa. De är visserligen uppbyggda av avfall men har fått en särskild behandling och innehåller rituella inslag. Det är inte helt ovanligt att till exempel hitta gravar och brända människoben i skärvstenshögar.

All jord som rensas bort mellan stenarna sållas noggrant. Här har Sigrid hittat ett litet fragment bränt ben.

Det finns 11 kända skärvstenshögar i Närke, varav åtta finns i Östernärke där Ekeby ligger. Allra flest finns i Ekebys grannsocken, Gällersta. Det är tydligt att skärvstenshögarna förekommer i miljöer med sankmark nära vatten. Det som gör Ekebys skärvstenshög lite extra speciell är storleken, den är 11×10 meter och alltså ovanligt stor i sammanhanget. Vi vet också sen förundersökningen att det finns rituella inslag kopplade till högen. Bland stenarna hittades brända sädeskärnor av vete tillsammans med delar av axet, något som man normalt separerar om vetet ska användas som livsmedel. Hela sädesax har alltså bränts och hamnat i skärvstenshögen. Eftersom att hela axet bränts rör det sig förmodligen inte om avfall utan om offer. Att offra livsmedel i olika former är något vi känner till från många platser och tidsperioder.

Skärvstenshögar kan användas under en väldigt lång tid och innehålla olika lager av sten. Därför rensas högen försiktigt fram och lager för lager undersöks och tas bort. De stenar som som ingår i konstruktioner sparas och dokumenteras noga. Den jord som ligger mellan stenarna är svart av sot och kol och bärs bort i hinkar för att sållas. Hittills har vi hittat brända ben, keramik och ett kvartsavslag.

Ola visar upp en liten bit keramik.

Vad som döljer sig i skärvstenshögen vet vi ännu inte. Det vi kan se däremot är att den blivit skadad, särskilt i den södra delen (vilket är högst upp i drönarfotot). Eftersom att man odlat här sedan åtminstone 1600-talet är det förmodligen en plog av något slag som ryckt med sig några stenar. Frågan är om bonden visste vilken skatt som dolde sig under ytan när det gick lite kärvt i slänten. Troligtvis inte.

16 april – där maten lagas

Idag har Nina, Sabina och Rosanna börjat undersöka den västligaste delen av området. Sen tidigare visste vi att det fanns flera lager, stolphål, en kokgrop, en härd och ett skärvstensflak här. Det blir mycket skärvsten att hålla reda på här nu, men kort och gott så är skillnaden mellan skärvstensflak och skärvstenshög att i ett flak läggs stenarna inte på hög utan sprids ut över en större yta. Flakets centrum är fullt av sot, kol och skörbrända stenar som sedan tunnar ut mot kanterna och blir ljusare.

Kol-14-dateringar av skärvstensflaket visade att man under vikingatid tillrett mat och därefter lagt avfallet, det vill säga stenen, i slänten ner mot det som idag är fotbollsplan. Flaket undersöks genom att gräva flera kvadratmeterstora rutor.

Skärvstensflaket synligt i förgrunden.

Intill flaket, ut mot Ekebyvägen, hittades ännu en kokgrop och flera stolphål. Under förundersökningen påträffades här en härd som daterades till folkvandringstid och är alltså runt 300-400 år äldre än skärvstensflaket. I det här skedet vet vi inte exakt vilka anläggningar som är samtida med varandra men det verkar som att matlagningen har varit lokaliserad till den här delen av ytan.

Sakta men säkert växer bilden av ett vardagsliv fram i Ekeby. Igår hittade Nina till exempel en glättsten, alltså ett vikingatida strykjärn! Stenen användes för att släta ut linne, ett tyg som många av vikingatidens klädesplagg var sydda av. Ingen värme behövdes utan man placerade tyget mot en ”strykbräda” och gned stenen fort över tyget tills skrynklorna försvunnit. Det finns tjusigare versioner av glättstenar som är tillverkade i glas, sådana har hittats i exempelvis Birka och Gamla Uppsala.

Den yta som är lite mörkare på bilden nedan är alltså den sida som gnids mot tyget. På andra sidan är stenen rund och fin vilket gör att den passar väl i handen.

Ett vikingatida strykjärn!

15 april – ett nytt hus!

Vi har ett nytt hus! Det är ett tvåskeppigt hus med en rad av takbärande stolpar i mitten som flankeras av två rader med väggbärande stolpar. Huset är 16 meter långt, östra gaveln är 3,5 meter bred och västra gaveln är 5 meter bred. Huset är alltså lätt trattformat, sett uppifrån. Än så länge vet vi inte hur gammalt det är men typen stämmer överens med hur husen byggdes i övergången mellan stenålder och bronsålder. Under veckan undersöker vi huset närmare.

Det nya huset med skärvstenshögen i bakgrunden. Käpparna markerar hålen för de takbärande stolparna.
De vita pinnarna markerar var ytterväggen har stått.

Strax intill det nya huset fortsätter Ola och Tobias med skärvstenshögen. Redan nu börjar vi ana att det kan finnas en inre konstruktion, alltså att man medvetet lagt stenarna i rader eller mönster, men det är för tidigt för att kunna säga det helt säkert. Bland all sot och alla stenar hittade Tobias ett bränt benfragment.

Ola gräver ut skärvstenshögen.
Bränt ben från skärvstenshögen.

Fortsättning följer!

Tisdag 7 april

Arbetet tuffar på i Ekeby. Idag har vi haft riktigt aprilväder med både sol, regn, blåst och en liten hagelskur.

Tobias, Ola och Sigrid gräver stolphål med Ekeby kyrka i bakgrunden.

Nere vid brunnen (som vi grävde förra veckan) fortsätter arbetet med att undersöka stolphål och rännor. Det är lite kämpigt eftersom att stolphålen är väldigt djupa, upp emot 60 centimeter och leran är svår att gräva i. Flera hus verkar ha stått här men vi behöver undersöka fler stolphål innan vi vet vilka som hör ihop med varandra.

Ola dokumenterar ett av stolphålen.

På andra sidan kullen, mot vägen vid förskolan, har Nina och Sabina börjat tömma källaren på bråte.

Källaren sedd från vägen.

Här kommer gamla synder i dagen. Källaren har fyllts med sten och jord men vi hittar även säckar med trädgårdsavfall, krossade blomkrukor, tomflaskor och faktiskt en hel järnbalk.

Här blir vi kvar hela veckan. Målet är att kunna datera källaren eftersom att vi inte vet hur gammal den är. Det vi kan se redan nu är att källaren fått en tillbyggnad i modern tid. Fortsättning följer!

Välkommen till Ekeby-bloggen!

Solen skiner över Ekeby.

Vad kul att du har hittat hit!

Eftersom att världen just nu är uppochner på grund av covid-19 kan vi inte genomföra några visningar i fält. Istället kommer vi uppdatera er om utgrävningen i den här bloggen. Här kan du läsa om allt som pågår i fält och de senaste teorierna.

Varför gräver vi just här?

Kumla kommun planerar att bygga ett bostadsområde på Källarbacken. Vi på Arkeologgruppen fick då i uppdrag av Länsstyrelsen i Örebro att undersöka om det fanns några fornlämningar på platsen. Nina Balknäs, som är projektledare, har varit med från början och var den som genomförde den första undersökningen år 2017. Tillsammans med Ebba Knabe och Karin Stenström hittade hon flera lämningar från bronsålder och medeltid.

Vad hittades hösten 2019?

En massa spännande! Under hösten undersöktes flera stolpburna byggnader, alltså hus vars tak vilar på nedgrävda stolpar. Det är svårt att säkert datera den här typen av byggnader men formen och storleken ger en indikation på när de byggdes. I skrivande stund tror vi att det finns bebyggelse från åtminstone bronsålder och vikingatid i Ekeby.

En dimmig morgon i oktober 2019.

I ett av husen hittades flera fragment av vävtyngder, alltså redskap som använts vid vävning av tyg. De var dekorerade med stämplade kors och liknande vävtyngder har hittats i Svarta jorden i Birka. Ett inlägg ägnat åt vävtyngder kommer längre fram.

En av vävtyngderna som hittades 2019.
Vad ska vi gräva under våren?

Det finns mycket spännande kvar att undersöka på Källarbacken. En av de mest spännande sakerna är en skärvstenshög! I Närke är det inte jättegott om skärvstenshögar och få av dem är utgrävda varför det är extra spännande. Kvar finns också den källargrund som gett kullen sitt namn, Källarbacken. Den syns faktiskt från vägen om man tittar noga. Hur gammal källaren är vet ingen idag och vi hoppas kunna svara på det längre fram.

Följ oss på Facebook, instagram och här i bloggen för att veta allt om utgrävningen i Ekeby!

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång